Min älskade lilla kille. På måndag var det hela tre veckor sedan vi låg där på BB och barnmorskan sa "nu är det bara 3-4 krystvärkar kvar". Jag trodde aldrig han skulle komma ut, känns som jag kämpade i en evighet på slutet. Och aj vad det kändes. Och fy vad det var värt det. Kan inte förstå hur vacker han är, hur starka ben han har, hur så mycket fisar får plats i hans lilla kropp, hur konstiga miner han får till när han håller på att vakna, vart den blonda kalufsen kom ifrån, hur han har fått plats i min lilla mage, att jag är hans MAMMA? Nej jag förstår faktiskt ingenting. 

Jag känner lite ångest varje dag ni vet över hur mycket han växer och aldrig någonsin kommer vara så liten igen som han är nu, men samtidigt ska det bli så himla kul att se honom utvecklas för varje dag som går. 

Min lilla gris. Som vi älskar dig ❥